Det är naturligtvis svårt att säga vilken av de tre tätningsmetoderna som gjorde susen.
Först tejpades en kjol av plast fast runt vattenlinjen, med avsikt att botten skulle få sin egen "innemiljö" som skulle kunna fortsätta vara fuktig och sval. Det låg snö på en del av marken, som till större delen var fuktig, åtminstone de dagar som temperaturen låg över noll. Sista dagarna innan sjösättning, när temperaturen höll sig över noll, kompletterades detta av en liten luftfuktare, som gjorde att luftfuktigheten ökades en aning.
Sedan blötte jag ner skrovet invändigt för att se var det fanns läckage. Det är en ganska osäker metod att se hur hon läcker, eftersom mängden vatten är för liten, och vattentrycket likaså. Jag kunde i alla fall notera att det fanns några punkter där det droppade vatten. Några handdukar, en trasmatta och hel del säckväv blöttes och las ut överallt mot skrovet under vattenlinjen 5 dagar innan sjösättningen, och jag hällde på vatten minst en gång per dag.
Som sista tätningsförsök tejpade vi skarvarna i bordläggningen timmarna innan sjösättning.
När hon gick i kom det uppenbarligen in en hel del vatten omedelbart, eftersom länspumpen gick igång mycket snabbt. Vi drog La Vie runt sjösättningsbryggan och in mot kaj, och kunde konstatera att länspumpen, även om den fick jobba ordentligt, höll undan vattnet. Jag minns min irritation förra våren över att jag köpt "fel" länspump, dvs den största varianten av Johnsons Ultima Bilge, istället för den minsta, och hur glad jag senare varit för det misstaget!
Skulle jag gissa vad som hade mest effekt skulle det nog vara en kombination av plastkjolen och att hålla skrovet fuktigt. Tejpen kändes i alla fall bra psykologiskt... Jag upplever att handdukar var bäst för att hålla fukten på plats. Lätta att lägga dit, forma och blöta, och de torkade inte heller.
Så här såg det ut förra året! Dvs innan tätning med Ettan. Eftersom jag pendlade ner till Jönköping på helgerna hanns det inte med att fukta skrovet med handdukar, osv, men där hade jag turen att få hänga i sling ett dygn, vilket innebar att hon tätades fort. Det verkar som om ett dygn är ungefär vad det tar innan en Mälar 30 i furu blir någorlunda tät.
Först tejpades en kjol av plast fast runt vattenlinjen, med avsikt att botten skulle få sin egen "innemiljö" som skulle kunna fortsätta vara fuktig och sval. Det låg snö på en del av marken, som till större delen var fuktig, åtminstone de dagar som temperaturen låg över noll. Sista dagarna innan sjösättning, när temperaturen höll sig över noll, kompletterades detta av en liten luftfuktare, som gjorde att luftfuktigheten ökades en aning.
Sedan blötte jag ner skrovet invändigt för att se var det fanns läckage. Det är en ganska osäker metod att se hur hon läcker, eftersom mängden vatten är för liten, och vattentrycket likaså. Jag kunde i alla fall notera att det fanns några punkter där det droppade vatten. Några handdukar, en trasmatta och hel del säckväv blöttes och las ut överallt mot skrovet under vattenlinjen 5 dagar innan sjösättningen, och jag hällde på vatten minst en gång per dag.
Som sista tätningsförsök tejpade vi skarvarna i bordläggningen timmarna innan sjösättning.
När hon gick i kom det uppenbarligen in en hel del vatten omedelbart, eftersom länspumpen gick igång mycket snabbt. Vi drog La Vie runt sjösättningsbryggan och in mot kaj, och kunde konstatera att länspumpen, även om den fick jobba ordentligt, höll undan vattnet. Jag minns min irritation förra våren över att jag köpt "fel" länspump, dvs den största varianten av Johnsons Ultima Bilge, istället för den minsta, och hur glad jag senare varit för det misstaget!
Skulle jag gissa vad som hade mest effekt skulle det nog vara en kombination av plastkjolen och att hålla skrovet fuktigt. Tejpen kändes i alla fall bra psykologiskt... Jag upplever att handdukar var bäst för att hålla fukten på plats. Lätta att lägga dit, forma och blöta, och de torkade inte heller.
 |
| M30 La Vie torrspricka våren 2012 |
Så här såg det ut förra året! Dvs innan tätning med Ettan. Eftersom jag pendlade ner till Jönköping på helgerna hanns det inte med att fukta skrovet med handdukar, osv, men där hade jag turen att få hänga i sling ett dygn, vilket innebar att hon tätades fort. Det verkar som om ett dygn är ungefär vad det tar innan en Mälar 30 i furu blir någorlunda tät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar